Motorcyklar och lösgrus

   Jag o min flickvän råkade ut för en riktigt oturlig olycka förra året:
Det var två dagar innan Midsommarafton. Jag skulle överraska min flickvän genom att hämta henne på jobbet (hon var tillfälligt hojlös just då) med motocykeln. Hennes utrustning hade jag packat ned i väskan med stövlar och hjälm fastspända på hojen åkta jag till hennes jobb. Hon kom ner, bytte om och så åkte vi iväg. Målet var Rosenhill, ett välbesökt hojfik.
   Från Huddinge (där jag hämtade min flickvän) till olycksplatsen är det inte långt, det tog kanske fem minuter att komma dit. Vi åkte på vägen mellan Tullinge och Slingerbulten (känd väg för hojfolk). I kurvan innan Rikstensgropen märkte jag att det var en lersträng på vägen, det är det sista jag kommer ihåg. Tror att jag kommer ihåg en flash av att marken for förbi också. Sen vaknade jag upp några sekunder senare. Det gjorde ont i ryggen och jag hade svårt att andas så jag låg still. Jag hade grus i munnen och ögonen, lite irriterande då jag inte kunde pilla bort eller spotta ut det. Min flickvän pratade med någon som kom springande genom skogen. Hon hade ont i ett ben men hade krypit fram till mig. Efter ett tag kom polis och ambulans. Det åkte förbi ett par motorcyklar och några stannade. Tydligen hade Vägverket varit där samma dag och lagt lösgrus på tjära, så kallad "2-4-grus", knappt synligt ens om man står på vägen o tittar efter det.. Det fanns ingen skylt om det (detta försökte vi få VV att erkänna men det gick inte alls, svårt att få rätt mot dem när det gäller sån antar jag). Vi åkte in till Huddinge sjukhus där de klippte sönder min skinnställ på akuten, det var grus överallt. Personalen tyckte det var ganska kul .

Skadorna

   Det skulle visa sig att jag hade brutit ryggraden och fått en liten leverskada. Antagligen hade jag fått en smäll underifrån som gjort att ryggen böjts framåt, en kota (L1) hade pressats ihop av kotan ovanför. En burstfraktur, kotan hade alltså "sprängts" och benflisor hade tryckts in i ryggmärgskanalen som nu var 30% av sin ursprungliga storlek.
   Min flickväns högerfot hade en fraktur, en spricka och söndertrasade ledband. Hon klarade sig utan operation men gipsades på morgonen efter olyckan. De körde magnetröntgen på hela henne men hon hade nog en väldig tur för det fanns inga andra skador.
   Efter en massa undersökningar (som medförde en del humor angånde min tatuering på ryggen som tydligen ser ut som när kirurger skissar med tusch innan operation, och en viss piercing) kom de fram till att det fanns två möjligheter efter operationen. Antingen skulle jag få gå med korsett, det skulle ta väldigt lång tid för det att läka, eller så skulle de sätta in skruvar som stelopererade den skadade kotan och de två intilliggande. Jag valde det senare då det skulle skynda på läkningen. Operationen ägde rum på Midsommarafton och gick bra. Jag skickades till Eskilstuna lasarett efte ett par dagar. Det var först där som mina nervproblem upptäcktes.
   Jag blev utskriven efter tre-fyra veckor. Det gick bra att klara sig själv hemma, mor fick handla åt mig. Efter ett par veckor gick min flickvän på semester (hon hade jobbat hela tiden fram tills dess), vi flyttade ut till min fars hus som då var tillfälligt tomt. Det såg nog ganska roligt ut när vi gick omkring tillsammans, bägge med kryckor.

Den andra operationen

   Det dröjde ett tag innan vi pratade kirurgen, ca två månader tror jag det var. Eftersom han inte kände till nervsymptomen tyckte han att jag skulle komma tillbaka på undersökning. Det gjorde jag, han tyckte att skruvarna skulle bort, två av dem satt inte riktigt bra. Framför allt fanns det risk för att de hade negativ inverkan på nerverna. Efter nogran överläggning kom jag med hjälp av andra kunniga på området fram till att det nog var bäst så. Så skruvarna togs bort, jag fick istället en korsett för att förhindra att jag böjde ryggen. I det här läget hade kotan läkt en del.
   Just i skrivande stund (den 13e mars -05) har jag precis blivit av med korsetten, nu kan jag börja bygga upp muskulaturen i ryggen igen även om det måste ske gradvis. Det känns otroligt skönt att kunna börja med det nu, jag har gått på gym tre dagar i veckan och hos sjukgymnast en dag. Men när jag nu även kan träna ryggen så blir det andra bullar. Det är dags att börja arbetsträna på jobbet nu också.

Hur blir det med nerverna då?

   Det är faktikst lite för tidigt att säga, även om det redan gått snart ett år så är det iaf ett år kvar innan man kan säga att det inte blir bättre. Det har skett små förändringar så det är inte helt kört så att säga. Jag börjar lära mig hur jag ska göra för att behålla kontrollen. Detta gör att jag kan göra det jag vill utan att oroa mig allt för mycket.